Previosly:

Jag vänder mig om och skakar på huvudet. ”Du hade chansen.”

”Jag.. jag vet..” Mumlar han och jag går några steg bakåt.

”Jag har inte bara förlorat min familj, jag förlorar min bästa vän nu också.” Skriker jag mellan gråten och vänder mig om för att springa iväg. 

---

Zayns perspektiv

Vänta va? Förlorat familjen?

”Alicia, vänta!” Ropar jag men inser ganska snart att det är lönlöst. Hon kommer inte komma tillbaka. Åh, vad du alltid ska vara stor i käften ibland Zayn. Varför kan du inte tänka lite före. Fan.

Jag går tillbaka in till hotellrummet. Det ganska sunkiga hotellrummet. Var de det enda dem har råd att boka till oss, seriöst? Jag vill bo i våra egna lägenheter, vi har ju faktiskt egna här i London. Men det hade varit någon himla vattenläcka i en av lägenheterna så dem var tvungna att sanera hela lägenhetsbyggnaden. Åh.

Jag sätter mig i soffan och tar upp mobilen ur fickan. Jag tar upp ett nytt meddelande och skriver vant in Alicias nummer. 'Vi måste prata.' skriver jag men hindrar mig från att skicka. Borde jag verkligen? Kom igen Zayn. Nu eller aldrig. Innan jag hinner fatta har mina tankar bestämt sig och jag skickar.

 

Till min förvåning får jag svar inom en minut. 'Jag vet.' står det bara.

Alicias perspektiv

'Jag vet.'. Jag svarar på Zayns sms.

Fast egentligen vet jag inte så himla mycket just nu. Jag vet att vi måste prata men om vad? För honom kanske det var helt oklart. Det här med att jag sagt att jag förlorat hela min familj. Det var till en viss del sant. Klara finns inte längre. Pappa vet jag inte vart jag är och mamma.. Jag bor ju med henne men hur mycket tröst ger hon och hur mycket finns hon hos mig när jag behöver henne på en skala?

Jag lägger ner mobilen i fickan och går vidare. Jaha, vart ska jag nu ta vägen? Det börjar bli sent. Runt 8. Det går inga bussar längre och jag har inga pengar till hotell. Jag hade ju inte direkt tänkt att detta skulle ta en hel dag.

Mobilen plingar till.

'Vill du sova hos mig?'. Naturligtvis är det Zayn. Han har troligen fått tillbaka sin smarthjärna och kommit på att jag inte har någonstans att sova inatt. Jag funderar på att inte svara. Vad ska jag skriva liksom? Att jag hatar honom och att jag inte skulle sova hos honom om jag just ätit ett kilo peppar och han var den sista flaska vatten på jorden?

'Tror du vet svaret på det.' Jag bestämmer mig tillslut för att svara.

Han svarar inte på det. Jag antar att jag gav honom en tankeställare.

Plötsligt kommer jag att tänka på allt som hänt. Jag har faktiskt förlorat hela min familj. Jag har förlorat min bästa vän. Jag börjar gråta, igen. Åh vad jag önskar att jag var någon annan stans.

Jag börjar gå igen. Vart vet jag inte. Jag bara går vart vägen leder mig.

”Alice, Alice?” Någonstans hör jag en röst.

”Öh.. va?” Får jag fram och öppnar sakta ögonen.

”Alice, är det du?”

”Jag antar det:” Svarar jag förvirrat.

Jag får tillbaka förståndet och får se vem det är. Åh nej. Louis, en av killarna som är en av Zayns kompisar.

”Vad gör du här?” Frågar jag surt och reser mig upp. Jag skakar bort lite smuts från mina knän och ställer mig sedan med armarna i kors mot Louis.

”Jag var på väg till hotellet med Eleanor när jag ser dig ligga och sova vid väggrenen.” Svarar han och tittar bakåt mot den silvriga bilen där Eleanor sitter i passagerar sätet.

”Jaha, du kunde ju låtit mig vara?” Åh, varför låter jag sur. Det är Zayn jag är arg på inte Louis.

”Woah, förlåt tjejen.” Svarar han och fortsätter. ”Jag tänkte bara att du blir kall av att sova här så jag tänkte att du kanske ville följa med mig?”

”Förlåt. Det har bara hänt så mycket på senaste tiden. Det var inte meningen.”

”Det är lugnt. Inget du vill berätta?” Frågar han.

”Kanske senare. Inte här. Allt jag vill nu är en säng och ett stort glas kallt vatten.” Svarar jag och ler smått.

”Tja, vill du följa med och sova i gästrummet hos mig? Jag antar att du inte har någon annan stans att ta vägen.”

”Det vore snällt. Jag är verkligen jättetrött.”

”Kom.” Säger han och börjar gå mot bilen.

Jag hoppar in och vi rullar i väg. Mot hotellet. 

---

Voila! Chapter six! Ett väldigt kort kapitel dock. Jag har verkligen tappat skrivlusten men känner att den börjar komma tillbaka tack och lov.

Nu fick ni Zayn's perspektiv också, kände att det behövdes. Kommentera mycket nu så jag verkliegn får tillbaka skrivlusten ordentligt! Puss.

Previosly:

Nej nej, inte nu Alice, du är arg, inte ledsen. Mina tankar hade rätt, jag är arg och inte ledsen, men på något sätt kan jag inte mota bort tårarna. Någonstans, långt in i hjärtat är jag ledsen, jag vet det. Men jag vill inte gråta, inte verka feg om mamma kom.

Det går inte längre, tårarna sprutar ut och jag kan inte göra någonting för att få det att stoppas. Inte för att jag försöker heller. Det får bara spruta.

---

”Rum nummer 57.. 57, 57, 57..” Mumlar jag medan jag letar rätt på rätt rum. Gårdagen har varit fruktansvärd. Jag hade somnat gråtandes efter ett antal försök att stoppa det. Efter endast två timmars sömn vaknat imorse. Jag hade frustrerat slängt ihop en väska med nödvändigheter, gjort en macka och hoppat på första bästa buss in till London. Jag hade med hjälp av personer som jobbar med Zayn lyckats komma fram till vart han har sitt hotellrum och att han var ledig idag. Nu är jag alltså här, springandes fram och tillbaka för att leta reda på rum nummer 57.

”Äntligen, här är det!” Ropar jag en aning för högt inser jag ganska snart. Jag tar ett djupt andetag och fokuserar på det jag ska göra. Vara allvarlig framför min bästavän som just svikit mig så att det gör ont. Jag knackar på dörren tre gånger och backar sen undan. Jag väntar tre sekunder. Fyra. Fem. Ingen öppnar. Jag är precis på väg att gå när jag hör låset vridas om och handtaget tryckas ner. Jag vänder mig förvånat om och ser vem det är som öppnat. Zayn.

Han harklar sig fort innan han börjar stänga dörren igen-

”Nehe du.” Säger jag och sticker in handen mellan dörren och dörrposten. ”Du ska inte gå någonstans.”

”Faktiskt så.. ehm.. ” Börjar Zayn men jag avbryter honom och kliver in.

”Tack så mycket för att du bjuder in mig” Säger jag sarkastiskt och vänder mig om mot Zayn. Han står bara där. Med munnen som ett streck och armarna bara hängande. ”Du har inget att säga eller?” Han harklar sig bara igen och jag suckar.

”Jag vet!” Utbrister jag. ”Du kan väl bjuda mig på fika eller något så kan vi prata om det här?”

”Jo.. så att.. vill du ha fika..?” Frågar han och jag skakar på huvudet.

”Visst”

Vi sätter oss i det pyttelilla köket och Zayn plockar fram en gammal chipspåse med tre chips kvar i och varsit glas vatten. ”Var det ända som fanns” säger han när jag äcklat tittat på det några sekunder.

Han sätter sig ner och det blir tyst en stund. En ganska lång stund faktiskt.

 

”Du är rätt arg va?” Frågar Zayn efter en stund för att bryta tystnaden.

”Kan du ge dig på.” Svarar jag kort men rakt och tar en klunk av vattnet. ”Du har en del att förklara.”

”Det.. det finns inget att säga.” Svarar han tyst.

”Ingenting?” Börjar jag irriterat. ”Inte ens någonting om att du stack till London utan att berätta för mig? Inte att du undviker mig och vägrar prata med mig? Inte att du klickat bort mina samtal?”

”För det första, du har inte ringt mig!”

”Du är inge bra på att ljuga, det vet du.” Avbryter jag honom och han flinar snett tillbaka.

”Jag vet.”

”Fortsätt.” Säger jag otåligt.

”Med vad?” Frågar han oförstående. Jag suckar.

”Att du stack till London.”

”Juste, det ja..” Mumlar han och kliar sig i håret. Han funderar en lång stund på vad han ska säga. ”Jag åkte till London för att vi var tvungna!”

”Du förstår mycket väl att jag inte pratade om det.” Svarar jag kort.

”Vad pratar du om då?”

”Äh, försök inte låta dum nu. Du vet att jag pratar om att du åkte utan att säga något till mig.”

”Jag..” Ännu en gång kliar han sig i håret och tar god tid på sig att fundera ut ett svar. ”Jag vet inte.”

Seriöst?! Är de det enda han kan få ur sig?! Åhhh. Nu blir jag arg. Ja, arg. Arg och ledsen. Så jag nästan kokar över.

”På riktigt?” Säger jag argt men jag känner tårarna komma i ögonvrån.

”Vadå?” Frågar han oskyldigt. Det här är inte den Zayn jag känner. Nu försöker han verka dum för att inte behöva förklara. Åh.

”Du vet inte?”

”Ne” Börjar han men hejdar sig sen när han inser att han gjort mig väldigt ledsen.

”Jag..” Mer hinner jag inte säga innan tårarna börjar spruta ut. Jag skakar snabbt på huvudet, reser mig upp och börjar springa ut.

”Nej, Alicia. Snälla vänta!” Ropar Zayn efter mig. ”Jag kan förklara!”

Jag vänder mig om och skakar på huvudet. ”Du hade chansen.”

”Jag.. jag vet..” Mumlar han och jag går några steg bakåt.

”Jag har inte bara förlorat min familj, jag förlorar min bästa vän nu också.” Skriker jag mellan gråten och vänder mig om för att springa iväg.

---

 

”Hejdå, det var kul att träffas!” Svara Liam och jag vänder mig om mot killarna.

”Det var kul att träffa di.. ehum.. er också.” Säger jag som svar och vänder mig sedan om för att gå hem.

Dagen har spenderats hos Zayn, egentligen har vi bara suttit i pratat hela tiden. Jag får erkänna, det var riktigt sköna killar Zayn skaffat sig som kompisar, det var det. Och jag som tyckte att han var dum som gjort det. Åh.

 

Jag avbryter mina tankar när jag kommer fram till uppfarten på vårat hus, hur ska jag ta mig in utan att mamma blir sur? Hon vet att jag inte är hemma, det slår jag vad om. Men jag måste ta mig in på ett smidigt sätt så att jag inte får en lika stor utskällning som jag annars skulle få.

Jag öppnar tyst ytterdörren och går in. Jag hinner knappt stänga dörren igen innan mamma kliver in i hallen och sätter armarna på midjan. ”Alicia Belle Sweeny!” Ryter hon och jag nickar svagt tillbaka. När hon säger hela mitt namn vet jag att hon är arg. Riktigt arg. ”Vart har du varit?! Du fick ju inte gå ut!”

”Jag vet.” Svarar jag kort.

”Vet du hur orolig jag varit?” Frågar hon och jag rycker till. Orolig? Mamma, orolig, över mig?

”Va? Orolig?” Frågar jag chockat.

”Nej, inte direkt. Det lät bara bra.” Börjar hon. ”Men eftersom du inte lyssnade på dina kära mamma...” Prft.. kära? ”...så får du inte gå ut på en vecka.” En vecka. En vecka? Herrgud, skämtar hon eller?!

”Ursäkta va?” Frågar jag utan att tänka mig för.

”Just det. En vecka.” Hon ler lömskt. ”Och jag kommer personligen se till att det blir så!” Hon petar mig på näsan som om jag var ett litet barn.

”Öh..” Jag vänder mig om och springer upp på mitt rum.

.

”Men mamma, snälla!” Ber jag och följer irriterat efter mamma som envisas med att gå ifrån mig. Idag är det fredag. Jag har varit hemma i 5 dagar. Jag orkar inte mer.

”Jag..” Börjar mamma och vänder sig om. Jag höjer ena ögonbrynet och mamma lägger ner byxorna hon har i handen på soffan. ”Okej, bara du slutar tjata, du gör mig galen!”

”Tack!” Säger jag glatt och ger mamma en kram som hon förvånansvärt besvarar. När jag tillslut avbryter kramen skymtar jag ett leende bakom mammas läppstiftstäckta mun.

”Jag älskar dig” Mumlar jag. Jag vet inte riktigt om det är sanning, kanske inte helt. Men jag vet att jag älskar henne, även om det är ytterst lite.

Hon svarar inte med ett ”jag älskar dig” tillbaka. Hon slutar till och med le.

”Jag älskar inte dig.” Jag känner tårarna komma men torkar bort dem och vänder mig om. ”Herregud.” mumlar jag och går ut till hallen. Jag knyter på mig mina converse och går ut. Jag vet precis vart jag ska. Det vet jag absolut!

 

”Är Zayn hemma?” Frågar jag när jag fem minuter senare står i dörren till Zayns hus.

”Nej, han stack till London med sina kompisar.” Svarar Zayns mamma.

”Han gjorde vadå?” Frågar jag förvånat.

”Han åkte till London med sina kompisar i One Direction för att spela in någon låt och sen ska dem på turné.”

”Men..” Börjar jag. ”Han skulle ju inte åka förren om två veckor?”

”Men det blev ändrat.” Börjar Zayns mamma. ”Har han inte sagt något till dig? Han sa att han skulle göra det.”

”Det har han inte.” Svarar jag kort. Vad har det nu tagit åt honom?

”Vad konstigt” Jag nickar bara som svar och vänder på klacken för att gå hem.

 

”Zayn Javadd Malik, Zayn Javadd Malik.” Mumlar jag när jag kliver in innanför dörren. ”Jag ska döda dig.” Jag springer upp på rummet och slänger mig på sängen. Jag känner tårarna bränna bakom ögonen. Nej nej, inte nu Alice, du är arg, inte ledsen. Mina tankar hade rätt, jag är arg och inte ledsen, men på något sätt kan jag inte mota bort tårarna. Någonstans, långt in i hjärtat är jag ledsen, jag vet det. Men jag vill inte gråta, inte verka feg om mamma kom.

Det går inte längre, tårarna sprutar ut och jag kan inte göra någonting för att få det att stoppas. Inte för att jag försöker heller. Det får bara spruta.

---

 

Previosly:

”Okej.” Svarar hon och lämnar mig.

Jag traskar in i köket. Jag suckar. På bordet står ett mackpaket och flingor. Som vanligt alltså. Det senaste halvåret har mamma inte lagat egen mat längre. Ibland får man en kall pizza eller något liknande men oftast är det mackor som gäller.

Matlusten försvinner lika fort som den kommit när jag ser den enormt äckliga askkoppen som står placerad bredvid mackorna. Jag vänder mig om och med en äcklad min går jag upp på mitt rum.

 

---

Vi kan inte vara hos mig, det vet du, mamma hatar att vi ses.' Skriver jag som svar till Zayn's sms om att vara hos mig. Idag är det lördag, dagen före Zayn's vänner kommer. Jag vet inte vad jag tycker om att han skaffat nya vänner, till och med bästa vänner. Men jag kan inte bestämma någonting, det är hans liv.

Det plingar till i mobilen och jag väcks ur mina tankar. Jag låser upp mobilen och läser smset, 'Åh, ja.. Men vi kan väl träffas på Milkshake City klockan 12? :)'. Jag höjer blicken mot den vita klockan som hänger ovanför skrivbordet, tjugo över 11 visar den. Mm, ses där :).' Svarar jag och slänger mobilen på sängen innan jag styr stegen mot badrummet där jag snabbt smetar på lite mascara och borstar igenom håret snabbt. Sen går jag tillbaka till mitt rum och sliter åt mig mobilen och en hundring från plånboken innan jag går ner och knyter på mig mina converse.

”Hejdå.” Ropar jag snabbt.

”Kom hem till middagen idag i alla fall!” Ropar mamma tillbaka.

”Som att du skulle laga någon middag.” Mumlar jag för mig själv och börjar gå iväg mot Milkshake City.

 

”Tack för en super fika.” Säger Zayn plötsligt. ”Men jag måste gå hem nu, förbereda lite för att killarna kommer, de ska ju sova hos mig.”

Justja, killarna. ”Mm” Svarar jag och tittar ner i bordet.

”Men vi kan väl ses imorgon också?” Frågar han och dricker upp det sista av milkshaken.

”Men killarna skulle ju komma?” Svarar jag.

”Men det blir kul, de har säkert inget emot att träffa dig!” Säger han och reser sig upp. ”Jag smsar dig imorgon.” Med de orden försvinner han ut från Milkshake City och jag sitter själv kvar. Jag känner mig otroligt övergiven. Varför vet jag inte. Jag hade nyss en fika med en kille som hela världen skulle döda för att ens se på långt håll, men någonting känns annorlunda, det är inte längre Zayn och Alli. Det är Zayn och Alicia.

 

Nästa morgon vaknar jag redan halv 8, jag är riktigt pigg vilket förvånar mig, jag brukar annars vara så trött.

Jag går ner till köket där mamma sitter och läser en ett år gammal tidning. Jag smyger mig till kylskåpet och tar ett glas mjölk och börjar bre en macka så tyst jag kan för att mamma inte ska se mig och komma med någon dum kommentar.

”Du tror inte jag hör dig eller sötnos?” Frågar mamma och jag suckar högt. Hon lägger ifrån sig tidningen på bordet och vänder sig mot mig.

”Kalla mig inte sötnos..” Mumlar jag och brer klart mackan.

”Jag har bestämt att du och jag ska vara hemma idag, ta en shoppingtur och bara umgås du och jag.” Säger hon och jag skiner upp i ett leende, det var länge sen hon sa något sånt till mig.

”Verkligen?” Frågar jag med mitt fåniga leende.

”Nä, tror du jag verkligen vill göra det med dig? Men du får inte gå utanför dörren idag.” Svarar hon nonchalant.

Som jag trodde, aldrig i livet att hon skulle göra något med mig.

”Men.. jag hade ju planerat att hänga med några av mina kompisar idag.” Säger jag och sveper mjölken.

”Och vad heter dem kompisarna då om jag får fråga?” Åh, att hon alltid ska vara så på.

”Eh.. ja, du vet Em.. Emma och eh.. Jess.” Stammar jag fram och mamma höjde frågande på ögonbrynet.

”Jag vet att du håller något hemligt för mig och jag ska ta reda på vad det är.” Säger hon och försvinner ut i hallen. ”Det ska jag!”

”Är.. Zayn.. hemma..?” Pustar jag fram när jag två timmar senare står i öppningen till Zayns hus mittemot Waliyha, hans 5 år yngre syster.

”ZAAAAYYYYYN!!!!” Ropar hon och försvinner in i vardagsrummet.

”Hej!” Säger Zayn glatt när han kommer nerstudsande för trappan. Han sträcker ut armarna mot mig men drar snabbt tillbaka dem. ”Herregud, vad har hänt med dig?”

Han syftar naturligtvis på min kraftiga andning och svetten som rinner över hela min kropp.

”Jo, alltså eh.. mamma blev sur på mig för att hon inte alls tror att jag är med tjejer, vilket jag inte är men jaja, och hon sa att jag fick utergångsförbud, men jag sket i det och sprang allt vad jag hade hit och ja, det var lite sve...” Jag avbryter mig själv när jag ser två nyfikna ansikten titta fram bakom Zayn. ”Eh, hej.”

”Hej” Säger den ena, han har brunt kortklippt hår och helt underbara ögon.

Zayn vänder sig bakåt med ett ryck. ”Det här är Liam.” Säger han. ”Och det här är Niall.” Han pekar på den andra som har blont hår. Han ler svagt mot mig och jag besvarar det med ett leende.

”Vi kanske ska gå upp?” Frågar Liam och vi andra tre nickar instämmande.

 

Uppe i Zayns rum sitter ännu två killar. En med kortklippt hår och fina blåa ögon, och den andra med brunt, lockigt hår.

”Det är här Louis.” Säger Zayn och pekar på kille med kortklippt hår.

”Tjena!” Säger Louis och nickar vänskapligt mot mig. Jag ler som svar och väntar på att Zayn ska berätta vem den andra killen är.

”Ehum..” Harklar jag mig när Zayn inte gör det. Han tittar oförstående på mig och jag pekar diskret på killen med lockigt hår som sitter och håller på med mobilen.

”Åh, justja.” Börjar Zayn. ”Harry sitter också här. Alli, det här är Harry.”

Harry tittar upp från mobilen en sekund och ler snabbt mot mig. 

---

Kaptel 3!

Förlåt för hur det ser ut.. men blogg.se vill inte få det att funka så ja.. förlåt.

Såg nu att det ser annorlunda ut på bloggen än det gör när jag skriver, vad bra! Det ser ut som vanligt! Haha, nu blev jag glad ! :D

Förlåt också för min superdåliga uppdatering, men jag har inte hunnit helt enkelt... Kapitel 4 kommer troligen till helgen, jag måste ta och skriva ikapp lite. Kommentera massa nu! Kram!

 

Previosly: 'Absolut, kommer till dig om 10 :) /Alli'. Jag reser mig sakta upp från sängen och går ner. Jag tar på mig mina svarta converse och en skinnjacka. ”Jag går ut en stund.” Säger jag och går ut, utan att vänta på svar. ------------------- ”Alli!” Säger Zayn glatt när han öppnar dörren till familjen Maliks hus. Jag ler och ger Zayn en varm kram. ”Jag har saknat dig.” Säger Zayn när vi 3 minuter senare sitter i hans rum, som fortfarande är täckt av bilder på Victoria Beckham. ”Detsamma.” Svarar jag och ler. ”Du har inte funderat på att göra om rummet?” ”Eh” Börjar Zayn. ”Alltså, jag har ju inte varit hemma på ett tag och..” ”Jag förstår, jag skojade.” Säger jag lugnande och flinar. Zayn reser sig plötsligt upp. ”Ska vi gå en liten promenad? Var ju så länge sen jag var här i Bradford.” Frågar han och jag nickar. Vi tar en lång promenad, på omkring en och en halv timme. Vi går till affären där vi alltid sprungit och köpt godis för en tia, förbi den gata och våra hus där vi bott fram till för bara år sen och förbi den skola vi gått i från Sexårs till nian. Zayn har alltid gått en årskurs före mig men vi träffades på rasterna ändå. ”Kommer du ihåg den där gången när du sa att mina skor var fula och jag jagade dig med en spade i över en timme?” Skrattar Zayn när vi sitter och gungar i den gamla parken där vi lekt jättemycket. ”Haha, ja. Vilken bra kondis vi hade då. Vad kan vi ha varit? 5 och 6?” Frågar jag och skrattar. ”Ja, du 5 och ja 6.” Svarar han och ler. ”Gamla tider.” ”Underbara tider.” Säger jag och tittar ner i marken. ”OMG ZAYN!!!!!” Vi blir avbrutna av ett tiotal fans som står bara någon meter från oss. Jag ger Zayn en blick som kan mörda på långa håll och han nickar förstående. ”Två minuter,” Mumlar han mot mig innan han harklar sig och klistrar på ett fejkat leende mot flickorna som just mött sin idol. Han tar vänligt kort med dem innan han sätter sig mittemot mig igen. ”Ibland blir det jobbigt.” Säger han ursäktande mot mig som sitter kvar på gungan. ”Vi kanske borde gå..” ”Ja” Svarar jag utan en fundering och reser mig upp. ”Zayn! Får vi ta en bild?.” Frågar tre andra flickor som kommit. Jag suckar högt. ”Inte just nu sötnosar, jag har väldigt bråttom.” Svarar Zayn med en suck och vi småspringer hemåt mot hans hus igen. ”Fattar fortfarande inte hur du står ut.” Säger jag och skrattar när vi stänger dörren. ”Ibland blir det rätt jobbigt..” Svarar Zayn ”Men dem gör ändå väldigt mycket för oss och jag älskar dem.” Jag nickar och log. Lite stolt var man. Min bästa vän, om man nu fortfarande kan kalla honom det, har fans och det var inte hans systrar som det varit när vi var små. Jag ler vid tanken. ”Vi ses imorrn också va?” Frågar Zayn när jag några timmar senare, klockan sju, står i dörren på väg att gå. ”Jadå! Hur länge stannar du?” Frågar jag. ”Tre veckor, men killarna kommer på söndag.” Svarar han och jag nickar. Juste, hans 'killar'. Resten av pojkarna i One Direction. ”Men jag smsar.” Säger han för att bryta tystanden och jag nickar återigen. ”Gör så.” ”Hejdå.” Säger han och ger mig en stel kram. ”Hejdå.” Jag besvarar kramen och vänder mig om, utan ett ord, för att börja gå hemåt. ”Ska du ha någon middag får du ta det som står kvar.” Säger mamma när jag kommer innanför dörren. Jag nickar. ”Vart var du förresten?” Frågar hon. ”Hos en tjejkompis.” Ljuger jag, hon gillar fortfarande inte att jag träffar Zayn. ”Okej.” Svarar hon och lämnar mig. Jag traskar in i köket. Jag suckar. På bordet står ett mackpaket och flingor. Som vanligt alltså. Det senaste halvåret har mamma inte lagat egen mat längre. Ibland får man en kall pizza eller något liknande men oftast är det mackor som gäller. Matlusten försvinner lika fort som den kommit när jag ser den enormt äckliga askkoppen som står placerad bredvid mackorna. Jag vänder mig om och med en äcklad min går jag upp på mitt rum. --------------------------------- Förlåt för min hemska uppdatering! Jag har varit upptagen hela helgen och inte hunnit uppdatera, förlåt! Sen är det inte så himla kul att bara få tre kommentarer på det man gör. Ca 30 läsare tittar in här dagligen (taaaack!). Någon kommentar skulle ni väl kunna slänga iväg i alla fall? Det tar inte så lång tid att göra det. Det är det som får mig att vilja skriva, att vilja ge er mer! Nästan kapitel kommer på onsdag, puss. Nu segar blogg.se också.. rutan med kursiv, fet och understruken text och så vidare har försvunnit så denna delen är inte världens finaste.. jag vet.