Chapter five - Room number 57

Previosly:

Nej nej, inte nu Alice, du är arg, inte ledsen. Mina tankar hade rätt, jag är arg och inte ledsen, men på något sätt kan jag inte mota bort tårarna. Någonstans, långt in i hjärtat är jag ledsen, jag vet det. Men jag vill inte gråta, inte verka feg om mamma kom.

Det går inte längre, tårarna sprutar ut och jag kan inte göra någonting för att få det att stoppas. Inte för att jag försöker heller. Det får bara spruta.


Rum nummer 57.. 57, 57, 57..” Mumlar jag medan jag letar rätt på rätt rum. Gårdagen har varit fruktansvärd. Jag hade somnat gråtandes efter ett antal försök att stoppa det. Efter endast två timmars sömn vaknat imorse. Jag hade frustrerat slängt ihop en väska med nödvändigheter, gjort en macka och hoppat på första bästa buss in till London. Jag hade med hjälp av personer som jobbar med Zayn lyckats komma fram till vart han har sitt hotellrum och att han var ledig idag. Nu är jag alltså här, springandes fram och tillbaka för att leta reda på rum nummer 57.

Äntligen, här är det!” Ropar jag en aning för högt inser jag ganska snart. Jag tar ett djupt andetag och fokuserar på det jag ska göra. Vara allvarlig framför min bästavän som just svikit mig så att det gör ont. Jag knackar på dörren tre gånger och backar sen undan. Jag väntar tre sekunder. Fyra. Fem. Ingen öppnar. Jag är precis på väg att gå när jag hör låset vridas om och handtaget tryckas ner. Jag vänder mig förvånat om och ser vem det är som öppnat. Zayn.

Han harklar sig fort innan han börjar stänga dörren igen-

Nehe du.” Säger jag och sticker in handen mellan dörren och dörrposten. ”Du ska inte gå någonstans.”

Faktiskt så.. ehm.. ” Börjar Zayn men jag avbryter honom och kliver in.

Tack så mycket för att du bjuder in mig” Säger jag sarkastiskt och vänder mig om mot Zayn. Han står bara där. Med munnen som ett streck och armarna bara hängande. ”Du har inget att säga eller?” Han harklar sig bara igen och jag suckar.

Jag vet!” Utbrister jag. ”Du kan väl bjuda mig på fika eller något så kan vi prata om det här?”

Jo.. så att.. vill du ha fika..?” Frågar han och jag skakar på huvudet.

Visst”

Vi sätter oss i det pyttelilla köket och Zayn plockar fram en gammal chipspåse med tre chips kvar i och varsit glas vatten. ”Var det ända som fanns” säger han när jag äcklat tittat på det några sekunder.

Han sätter sig ner och det blir tyst en stund. En ganska lång stund faktiskt.

 

Du är rätt arg va?” Frågar Zayn efter en stund för att bryta tystnaden.

Kan du ge dig på.” Svarar jag kort men rakt och tar en klunk av vattnet. ”Du har en del att förklara.”

Det.. det finns inget att säga.” Svarar han tyst.

Ingenting?” Börjar jag irriterat. ”Inte ens någonting om att du stack till London utan att berätta för mig? Inte att du undviker mig och vägrar prata med mig? Inte att du klickat bort mina samtal?”

För det första, du har inte ringt mig!”

Du är inge bra på att ljuga, det vet du.” Avbryter jag honom och han flinar snett tillbaka.

Jag vet.”

Fortsätt.” Säger jag otåligt.

Med vad?” Frågar han oförstående. Jag suckar.

Att du stack till London.”

Juste, det ja..” Mumlar han och kliar sig i håret. Han funderar en lång stund på vad han ska säga. ”Jag åkte till London för att vi var tvungna!”

Du förstår mycket väl att jag inte pratade om det.” Svarar jag kort.

Vad pratar du om då?”

Äh, försök inte låta dum nu. Du vet att jag pratar om att du åkte utan att säga något till mig.”

Jag..” Ännu en gång kliar han sig i håret och tar god tid på sig att fundera ut ett svar. ”Jag vet inte.”

Seriöst?! Är de det enda han kan få ur sig?! Åhhh. Nu blir jag arg. Ja, arg. Arg och ledsen. Så jag nästan kokar över.

På riktigt?” Säger jag argt men jag känner tårarna komma i ögonvrån.

Vadå?” Frågar han oskyldigt. Det här är inte den Zayn jag känner. Nu försöker han verka dum för att inte behöva förklara. Åh.

Du vet inte?”

Ne” Börjar han men hejdar sig sen när han inser att han gjort mig väldigt ledsen.

Jag..” Mer hinner jag inte säga innan tårarna börjar spruta ut. Jag skakar snabbt på huvudet, reser mig upp och börjar springa ut.

Nej, Alicia. Snälla vänta!” Ropar Zayn efter mig. ”Jag kan förklara!”

Jag vänder mig om och skakar på huvudet. ”Du hade chansen.”

Jag.. jag vet..” Mumlar han och jag går några steg bakåt.

Jag har inte bara förlorat min familj, jag förlorar min bästa vän nu också.” Skriker jag mellan gråten och vänder mig om för att springa iväg.


Chapter five! Äntligen! Jag vet att det dröjt väldigt länge men jag har helt tappat orken att skriva... har inte skrivit klart chapter six än.. Förlåt.
Tack för alla kommentarer jag fick på förra ! Rekord! Taaaack! Fortsätt så ! :D
Kram!

 



Kommentarer
Josse

Jättebra! Men du gumman, jag efterlyser dem lååååååånga kapitelen! ;3

2012-08-31 @ 17:27:54
URL: http://foreverbbieber.blogg.se
Isabell

jättebra :)

2012-08-31 @ 19:50:45
Maria

Jätte bra!!!! Hoppas verkligen nästa kapitel kommer snart

2012-08-31 @ 21:45:23
Alva

mera!!

2012-09-02 @ 14:18:34
Alexandra

Synd att det tog tid... Men men alla är vi glada att du iallafall la ut ett kapitel och det var grymt! fortsätt så

2012-09-02 @ 17:49:04
Josse

Seriöst nu, jag kommer att hemsöka dig om du inte lägger upp ett nytt kapitel snart... :O Hehe, dina läsare tror nog att jag är helt dum i huvudet om dem läser min kommentar här... Det är ju inte bra.. Men så ni alla vet, så känner jag Lovisa/onedhearts, så.. don't worry :3
Nejmen du, snääääääääääälla ? Nytt kapitel idag? Om du lägger upp ett, så kan jag också göra det. Deal? ;) Pusspådig

2012-09-03 @ 12:07:41
URL: http://foreverbbieber.blogg.se
Julia

Superbra

2012-09-03 @ 20:29:02
Tea ^^

Hur gammal är du?
Du skriver jättebra ♥

2012-09-08 @ 22:43:13
URL: http://tealeea.bloggo.nu


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0